Guggenheimstiftelsen utlyser en arkitekttävling för det planerade museet trots att finansieringsfrågan fortfarande tycks hänga i luften. Om två veckor blir det lansering för tävlingen i Helsingfors.
Guggenheimprojektet – och framför allt processen kring museet – har fått mycket mothugg. På finlandssvenskt håll har man framför allt frågat sig huruvida Kulturfonden kan erbjuda en halv miljon euro till ett museum som helt och hållet saknar svenskspråkig verksamhet.
Den finlandssvenska fonden ses gärna som en allmän finlandssvensk myndighet. Fredrik Sonck påpekade i en ledare i Ny Tid tidigare våras att man i Svenskfinland förhåller sig till Kulturfonden ungefär som till ett eget kulturministerium. Deras pengar är våra pengar.
Det är ändå klart att en halv miljon inte stjälper Kulturfonden. Pengarna har synbarligen inte heller en avgörande effekt på utdelningen. På vårens utdelningsfest förra veckan påpekade fondens ordförande Björn Teir att de disponibla medlen ökat stadigt de senaste tio åren. I år, 2014, har Kulturfonden tilldelats 34 miljoner i avkastning från Svenska litteratursällskapet. Detta kan jämföras med 8 miljoner år 2000, och förklaras inte med den allmänna konjunkturen. Mellan raderna kunde man ana ett lyxproblem: Kulturfonden måste i fortsättningen dela ut stipendier och stöd förnuftigt, så att man inte devalverar utdelningssumman genom att stödja svaga projekt, eller gör institutioner direkt beroende av fonden. Samtidigt är det naturligtvis ett faktum att Kulturfondens utdelning är avgörande för det finlandssvenska kulturlivet. Detta ska inte ses som ett fattigdomsbevis: en generös kulturpolitik är ofta förutsättningen för en lyskraftig kultur. I dag är det många betydande finländska konstnärskap som kunnat växa fram tack vare Kulturfondens stöd. En finlandssvensk kultur som helt och hållet var tvungen att leva på marknadens villkor skulle snart gå under.
Det kan tyckas att Guggenheimbeslutet befinner sig långt från finlandssvenska kärnfrågor som kultur och utbildning. Och visst kan Kulturfondens stöd till en amerikansk stiftelse se ut som ett fåfängt försök att köpa in sig i en exklusiv klubb. Men man kan också fråga sig vad ett internationellt konstmuseum kan ge Helsingfors och finländare på lång sikt. Tanken om att finlandssvenska skolelever får direkt tillgång till internationellt betydande konstsamlingar och stora temautställningar är lockande. Ur sådana impulser kan ett livslångt intresse för kultur födas.
Det har sagts att Guggenheimstiftelsen vill etablera sig i Helsingfors för att staden ligger nära Ryssland – här finns ett starkt ryskt publikunderlag men också en närhet till ryska konstsamlingar som Guggenheimmuseerna kunde vara intresserade av att visa.
Med tanke på den ökande politiska friktionen i öst vore ett kulturellt samarbete med Ryssland en positiv motvikt. I debatten om Guggenheim har vi sett en hel del protektionism och anti-amerikansk knutpatriotism, av samma sort som just nu syns i rysk kulturpolitik. Vad Helsingfors behöver är inte nationalistisk retorik, utan en öppen internationell utblick. Ett Guggenheimmuseum skulle definitivt vara ett steg i den riktningen.