I slutet av 1891 återvände Edvard Munch från en två år lång stipendieresa till Paris. Han hade börjat intressera sig för symbolismen men mötte ingen genklang bland sina vänner, blev deprimerad, drack för mycket alkohol och började hallucinera.
En upplevelse under en promenad i Ekeberg utanför Kristiania (nuvarande Oslo) kom att bli avgörande:
”Över den gråblå fjorden hängde moln, röda som blod och tungor av eld. Mina vänner drog sig längre bort och ensam, darrande av ångest, förnam jag naturens stora skrik.”
Ur detta utvecklades Edvard Munchs mest kända verk, Skriket, ett verk som i dag är lika känt som Mona Lisa.
Skriket finns i flera olika versioner och en litografi från 1895 finns med på den utställning med verk av Edvard Munch som lördagen den 6 september öppnar på Didrichsens konstmuseum i Helsingfors. Utställningens bas är oljemålningar som ingår i Munchmuseets Stenersensamling.
Bland de ovärderliga skatterna i Stenersensamlingen finns den målning som gett utställningen dess namn – Livets dans.
Målningen kom till när Munch försökte repa sig efter den explosiva romansen med Tulla Larsen. Romansen stupade på att Munch trodde att ett sexualliv med Tulla skulle ta kål på hans konstnärliga skaparkraft. Han flydde till kliniken Kornhaug i Gudbrandsdalen och målade där Livets dans 1900.
Målningen föreställer en sommarnattsdans vid havet och återger kvinnans tre livsskeden. Färgerna symboliserar olika skeden av livet – vitt står för oskuld, svart för sorg och rött för sinnlighet.
En ikon
Konsthistorikern Leena Ahtola-Moorhouse beskriver Edvard Munch som en ikon inom måleriet. Enligt henne beror kultstatusen på att Munch dels reagerade snabbt på olika konstinriktningar, bland annat symbolismen, dels på den enorma arbetstakten.
– Om en konstnär är produktiv kan man arrangera många, fina utställningar, konstaterar Ahtola-Moorhouse.
Vad gäller symbolismen lyfter Ahtola-Moorhouse fram arbetet Vampyren som Munch först döpte till Kärlek och smärta. Motivet är en blandning av lust och äckel, något Munch själv hade upplevt under ett besök hos en prostituerad i Berlin.
Leena Ahtola-Moorhouse definierar motivet som Munchs beskrivning av den konfliktfyllda relationen mellan mannen och kvinnan.
Vampyren var ett av de verk som den norska konstpubliken inte alls förstod sig på.
Författaren Björnstjerne Björnson förkunnade att Munch var ”tokig” och ”degenererad” och Munch flydde till Tyskland där hans karriär tog fart, delvis via en utställning som betecknades som skandalös vilket förstås fick konstpubliken på benen.
Människan Munch
Den blivande konstsamlaren Rolf E. Stenersen var bara drygt 20 år när han 1920 för första gången knackade på hos Edvard Munch. Vid det laget var Munch redan berömd och att Stenersen skulle bli insläppt var ingalunda självklart.
Men det blev han, och så småningom också Munchs förtrogna.
Dessutom blev börsmäklaren Stenersen konstsamlare vilket inte heller var givet. Men han hade upptäckt att karriären som börsmäklare inte gav honom någon glädje eftersom han ”utnyttjade fel i samhällsmaskineriet”.
Att köpa konst var däremot en väg ut ur de själsliga och existentiella konflikterna. ”Man blev inte konstnär men kunde bli konstälskare och konstkännare”, som Stenersen senare uttryckte det.
Åldersskillnaden mellan Edvard Munch och Rolf Stenersen var fyrtio år och det dröjde innan de två blev närmare bekanta. Stenersen lärde sig hur han skulle göra sig nyttig för Munch och hur han skulle bete sig för att inte trötta ut honom.
Och Munch upptäckte att Stenersen kunde utnyttjas i vardagen – för att anställa hemhjälp, betala räkningar, hålla reda på att målningar inte såldes till underpris och komma ilande med nycklarna när Munch var utelåst.
”Vissa blir inbjudna till Kungen. Han bjöds in till Norges störste målare”, konstaterade Stenersen stolt.
Anekdoterna om umgänget med Edvard Munch ingår i biografin Edvard Munch – Nærbilde av ett genie som Stenersen skrev och som utkom på svenska 1944.
Över femtio verk av Edvard Munch ingår i utställningen på Didrichsens konstmuseum. Dessutom finns här två bronsskulpturer som föreställer Munch och Stenersen samt Akseli Gallen-Kallelas porträtt av Munch.
”Munch gör inte konst för konstens skull, vilket hade varit en barnlek för honom, utan för den hemska, pinande plågans skull. Det är trist att han har drabbats av storhetsvansinne”, noterade Gallen-Kallela om sin målarkollega.