Inte med bästa vilja i världen kan man hävda att juryn i arkitekttävlingen för ett Guggenheimmuseum i Helsingfors gjorde det lätt för sig. Eller lätt för folk att ta till sig förslagen. För Guggenheimstiftelsen hade det varit viktigt att bana väg för en viss förståelse för de förestående besluten om att lägga ut tiotals miljoner på ett amerikanskt museum. Det allmänna intrycket av flera svårtillgängliga förslag i finalen kan fungera som den avgörande faktorn och ett bakslag för Guggenheimstiftelsen. Jag menar, lite publikfrieri hade knappast skadat.
Juryns ordförande Mark Wigley, som är professor i New York, sammanfattade sin och de tio andra jurymedlemmarnas budskap så här: ”Vi är inte tillfreds med någon av finalisterna. Nu är det er sak att göra oss tillfreds, och visa vad förslaget går för. Vi förutsätter bearbetning och utveckling för som sådant duger inget.” Egentligen ett ganska svindlande resonemang, att det bland 1 715 förslag inte fanns ett enda med sådan potential att det hade varit möjligt att genomföra. Det blottar klyftan mellan den internationella arkitektkårens tolkning av ett Guggenheimmuseum och juryns.
Nu ska de sex som gått till final alltså revidera sitt förslag, bearbeta sin syn på museet och lägga fram nya visioner och nya koncept för både innehåll och arkitektur. Ska man vara sarkastisk har det förslag som mest påminner om ett pappkollage med bilder på gubbar i kostym och Domkyrkan på lur den bästa förutsättningen för uppdraget. Alla möjligheter är nämligen öppna för förslaget eftersom – det här borde jag förstås inte erkänna – skissen över museet känns obegriplig. Ja, utom att det i texten står att museet ska bestå av 31 rum som håller olika temperatur! Hm, där har vi ett nytt koncept för all del.
Inget av förslagen representerar renodlad wow-arkitektur, och det är inte otänkbart att juryn började med att gallra bort de vildaste idéerna. Kanske man gjorde det i tron att projektet skulle ha bättre möjligheter att avancera om arkitekturen inte retade upp någon.
Södra hamnen är hamn och tomten för museet har passagerarterminaler som granne. Ändå finns en klar konsensus om att platsen är något av ett nationallandskap och i ett sådant tillåts ingenting som sticker ut. Arkitektduon Herzog & de Meuron, som verkligen anses stå i världsklass, fick till sin häpnad se att deras förslag till hotell på Skatuddskajen ratades för sin arkitektur.
Samtidigt är det ett faktum att mängder av människor reser till Bilbao i Spanien uttryckligen för att uppleva arkitekturen i Frank Gehrys osannolikt spektakulära museum. Alltså människor som vill betrakta byggnaden och inte bryr sig om att betala inträde för att se konsten. Det medger också Guggenheimstiftelsens chef Richard Armstrong samtidigt som han slingrar sig över min fråga om han är besviken på juryns val för Helsingfors. Armstrong säger att han inte tar ställning och respekterar juryns beslut.
– Jag måste också erkänna att arkitekturen på Guggenheim i New York fungerar som en magnet. Folk kommer för att uppleva rummet, och det är intressant för huset har stått på Femte avenyn sedan 1939.
Trumfkortet för Guggenheim i New York är att fasaden på byggnaden av Frank Lloyd Wright ger en antydan om vad som väntar innanför ytterväggarna, och det betyder att folk betalar för att komma in. Men vilket av de sex som nått finalplats i Helsingfors har den egenskapen – att vara så fascinerande och spännande att turisterna strömmar till – att helsingforsarna tar byggnaden till sitt hjärta? Det småkusliga huset med gardiner i glas, den långa träkonstruktionen som påminner om ett tvättbräde eller de resliga fristående träbumlingarna med pärtor som yta? Juryn har inte gjort det lätt för sig! Och fortfarande kvarstår faktum: Guggenheim i Helsingfors saknar politisk förankring och finansiering.