Läs även Annika Hällstens intervju med Cris af Enehielm i HBL på söndag 23 mars.
Klicka på playknappen på bilden ovan för att se videon!
Presidentens fru Jenni Haukio delade ut priset på torsdagskvällen.
Vinnarna är kända för sin kollektiva konst och mediekonst. Ett av deras kändaste verk är Valituskuoro (klagokören) där folk skapade en körsång utifrån sina klagomål.
– Vi vill att allmänheten deltar i konstskapandet, betonar paret.
Ars Fennica är ett av Finlands viktigaste bildkonstpris för högklassigt och personligt konstnärligt arbete.
Den turkiska kuratorn Vasif Kortun utsåg årets pristagare. Årets kandidater var alla finländare utom Kochta-Kalleinen, som är född i Tyskland.
Ars Fennica delades ut för 21 gången. Priset är 40 000 euro.
Då Susanne Remahl hörde Fredrik Furu på skiva för första gången gick texterna rakt in i själen och bet sig fast där. Hon blev inspirerad och började leka med tanken att använda sig av hans lyrik i sina målningar.
Då hon yppade idén för honom nappade han direkt och det blev ett intensivt samarbete mellan musikern och konstnären som delar smak för musik och lyrik.
– Vi har tänkt mer på känslan och stämningen än motivet, berättar Remahl.
Hon är född och uppvuxen i Ingå, men bor numera i Vasa där hon målar (främst porträtt) och tatuerar. Det var där hon träffade Fredrik Furu första gången, då hon skulle be om hans autograf vid en spelning på restaurang Strampen.
De blev så goda vänner att han några år senare sjöng på hennes bröllop.
– Vi går båda in väldigt helhjärtat för det vi gör. Allt har skickats fram och tillbaka. Vi har slipat tills vi båda känt att varje detalj ligger rätt. Det är det fina med ett bra samarbete, man kommer mycket längre än man hade gjort på egen hand, säger Furu.
Flera dimensioner av orden
Redan i konvolutet till sin första skiva hade han handskrivna texter över fotografier. Tanken då som nu är att kunna använda låttexter också på ett annat sätt än i musiken.
– Det som har varit kul för mig är att texterna har fått ett annat liv med en bild, och en annan innebörd. Det är roligt då folk stannar upp och läser "Jag har ett hollywoodhjärta som brinner" och börjar fundera på det. Då folk lyssnar på musik är det många som inte alls tar till sig orden, säger Furu.
Här finns textfragment från tidigare låtar, men också helt nya texter. Ett fint exempel är följande rader:
"En självklarhet för många blir en gåta för oss få/ Vi som vandrar utan riktning mot ett mål vi hittat på".
Motiven baserar sig dessutom delvis på Furus egna fotografier.
– Vi har använt oss av vardagliga, men ändå speciella motiv som tillsammans med texterna får ännu fler dimensioner. Det viktigaste för oss har varit stämningen i varje bild, säger Remahl.
För att få fram djupet och känslan i bilderna har hon använt sig av en blandteknik med papper i olika färg och struktur och sedan kombinerat pasteller, kol och färgpennor.
En bild för varje månad
Deras samarbete började utan någonting konkret att gå på, i lite flummiga tecken, men i god anda. Under hösten bestämde de sig för att göra även en väggalmanacka med bilderna.
– Beslutet försvårade arbetet då vi måste ha en bild som passar varje månad. Vi fick tänka och flytta om många gånger. Det var ändå bra att vi fick ett helhetskoncept på det sättet. Jag tycker om koncept, att ha en röd tråd och en helhet även om man också måste få gå på känsla, säger Furu.
Resultatet blev bildserien Svartfåglar och stjärnfall. Utställningen med samma namn har gått från ett café i Vasa till en restaurang i Stockholm och öppnar i dag på galleri Karaija i Ingå. Vid vernissagen, som börjar klockan 14, kommer Fredrik Furu att uppträda.
Även Rosenlund ställer ut
På söndag klockan 14 är det vernissage igen, då för Kenneth Rosenlund som ställer ut oljemålningar och akvareller. Fågel- och naturmålaren är bekant från många tidigare utställningar på galleriet.
Rovfåglar är fortfarande det dominerande motivet, men nu ser konstnären mer till helheten.
– Jag har fått mera perspektiv i själva målningen, jobbar mer med landskapen, omgivningen och händelser. Det är inte längre som att du ser en rovfågel i kikaren, säger Rosenlund.
Han är från Närpes, men numera bosatt i Pargas.
Båda utställningarna pågår till den 19 april.
Den förre presidentens utställning heter The Art of Leadership: A President's Personal Diplomacy och de trettio tavlorna avbildar flera av världens ledare.
Den estniska konstnären ställer fram till den 29 april ut oljemålningar på galleriet Perspektiv i Ekenäs bibliotek.
Utställningen omfattar 24 verk från en längre tidsperiod och således olika stilar. Det framstår ändå tydligt att konstnären utvecklats mot en egen impressionistisk stil med starka färger, djärva penseldrag och vardagligt mystiska stämningar.
Landskapen är i regel hans intryck på ort och ställe, snabbt målade där känslan fallit in. Här finns bilder från bland annat Tallinn, Schengen, Kubja och hans hemort Võru (cirka 60 kilometer från Tartu) där han bor med sin fru och tre döttrar.
"Färgerna finns där"
Till Ekenäs har han hittat via sin frus väninna i Box, Raija Lydecken som föll totalt för Juusus målningar då hon första gången såg dem och nu brinner för att hjälpa sprida hans konst.
Utställningen i biblioteket omfattar två nya verk som är målade vid fårfarmen i Box.
Då Juusu målar får färgerna blomstra långt bortom realism för att passa känsla och komposition. Likväl är det en sann avbild, intryck utifrån som fångas på duken enligt inre upplevelser.
– Allt jag målar finns där och kommer från verkligheten, säger Juusu.
Gör det han älskar
Juusu berättar att det kan vara krävande att livnära sig som konstnär. Genom att också skapa videoanimationer går det runt och han är övertygad om att det gäller att ägna sig åt sin passion, jobba med det man trivs med.
Efter åren vid konstskolan i Tartu arbetade han några år vid estniska nationaloperan och lärde sig där hur en yrkeskonstnär måste kunna leverera dagligen.
Förutom landskap målar han gärna karikatyrer.
Mera information om hans konstprojekt hittas på kristjanjuusu.com.
HBL:s blivande kulturchef Fredrik Sonck kommer från en litteratur- och teaterfamilj, och erkänner att musik och bildkonst kanske inte är hans styrkor på kulturfältet. Däremot ser han kultursidornas samhällsengagemang som mycket viktigt.
– Det finns mycket som sker i samhället som kan och bör kommenteras på kultursidorna, säger Sonck i Studio HBL.
Steget från chefredaktör och vd för vänsterlutande samhälls- och kulturtidskriften Ny Tid till borgerligt liberala Hufvudstadsbladet ser han inte som ett problem. Tvärtom.
– Det är inte ovanligt att det finns politiska spänningar inom redaktionen. Svenska Dagens Nyheterär ett exempel på hur kultursidorna kan ligga mera till vänstermitten, medan ledarlinjen är borgerlig.
Tidningspressens svåra ekonomiska situation tvingar också till vissa omställningar för att behålla sin relevansen inför läsarna.
– Vi ska satsa hårdare på det vi är bra på! Kulturredaktionen på HBL är Svenskfinlands bästa, och det ska vi vara i framtiden också.
Studio HBL:s Janne Strang intervjuade Fredrik Sonck som tillträder som HBL:s kulturchef i september 2014. Se videon genom att klicka på playknappen i bildrutan ovan!
Vad händer när man rent marknadsföringsmässigt tänker lite större än broschyr? Mycket. I synnerhet om man låter kreativa och kunniga personer från olika sfärer sammanstråla.
Det som ursprungligen var tänkt att bli en traditionell presentation av de finlandssvenska barnboksillustratörerna på en gigantisk bokmässa i Frankfurt där Finland i höst kommer att vara temaland blev någonting mycket mer.
En expertgrupp bestående av bland andra forskaren Maria Lassén-Seger och kuratorn Bo Haglund fick i uppdrag att plocka ut nio finlandssvenska barnboksillustratörer och animatörer. Dessa fick i sin tur uppdraget att presentera sitt arbete och personliga uttryckssätt genom en tredimensionell husfasad som också får erbjuda interaktivitet med besökarna. Stora och små. Här görs ingen skillnad. Husen kommer sedan att ställas ut på tre olika ställen i Frankfurt.
Boom för bilden
Bakgrunden till hela arrangemanget är den finlandssvenska bilderboksboomen som pågått redan ett drygt decennium.
- Det ges ut cirka femton titlar per år. Det är med tanke på hela utgivningen stort, även med beaktandet att vi är en minoritet. Det här beror på att förlagen varit villiga att satsa, samtidigt som det blivit billigare att producera bilderböcker på grund av dagens teknik, säger Maria Lassén-Seger.
Finns det något som är karaktäristiskt för våra bilderböcker?
- Överlag riktar de sig väldigt öppet till både barn och vuxna, säger Maria Lassén-Seger.
Hon lyfter även fram den såkallade "skruvade humorn".
- Christel Rönns böcker handlar ofta om en svår tematik, men den visas genom en karikerad skrattspegel. I Linda Bondestams böcker syns i ställer ett anarkistiskt drag.
Varför är då den finlandssvenska bilderboken så het?
- Vi lever i en visuell kultur. Det har överlag skett en uppgradering av bilden i vår kultur. Då är det naturligt att strålkastarljuset riktas mot bilderboken. Den är het lite överallt just nu, inte bara i Finland, säger Maria Lassén-Seger.
Ljuvligt och krävande
Annars har hon svårt att hitta några entydiga drag som skulle göra att bilderna utmärker sig stilmässigt på den internationella marknaden. Mångfalden är så stor. Det kan man hålla med om. De nio som skall representera Finland i Frankfurt är verkligen olika.
På utställningen alternerar glada, näpna dockhusliknande illustrationer, bland annat Christel Rönns med Lena Frölander-Ulfs mörka rum där en varm och god brasa brinner, omgiven av illustrationer gjorda i en för dessa sammanhang ovanlig skrapkartongsteknik.
- Barn tycker om att bli lite skrämda, men det skall sluta bra, säger hon.
Själv betraktar hon sig som en sagoberättare och har i en stor del av sina böcker haft en avgörande roll också när det gäller själva texten och idén till berättelsen.
Att arbeta tredimensionellt har varit enbart positivt.
- Helt ljuvligt. Jag märker att inuti mig bor en liten arkitekt, säger Frölander-Ulf.
Kärvt med pengar
För barnboksillustratörerna Linda Bondestam och Christel Rönns gäller inte riktigt samma sak.
- Jag tycker att man märker att vi två är mer illustratörer och inte scenografer, säger hon och blickar ut över sitt eget dockhusliknande bidrag och kollegans som breder ut sig bredvid.
Ingen av barnboksillustratörerna i Galleri Elverket sätter orealistiskt stora personliga förhoppningar till Frankfurt. Där är man ändå en droppe i havet, men samarbetet ger ändå hela genren ett klart lyft och ökad synlighet.
- Vi är inte konkurrenter utan en vänlig arbetsgrupp, säger Linda Bondestam.
- Alla gör så olika arbeten. Jag upplever inte att vi illustratörer direkt tävlar om samma jobb, säger Christel Rönns.
Hemma i Finland råder kanske en boom, men såväl Rönns som Bondestam är medvetna om att de är ekonomiskt kärva tider inom branschen.
- Det här två senaste åren har det varit väldigt tyst på jobbfronten, säger Christel Rönns.
Print on demand, tillvägagångssättet att trycka upp endast små upplagor i gången beroende på efterfrågan, har kraftigt sänkt barnboksillustratörernas möjligheter till bra royalty. Översättningar av böcker ger inte heller alltid den utdelning man hoppats på.
- Man får jättelite, säger Linda Bondestam bekymrat.
Inom branschen finns också en känsla av att textförfattarna gynnas i stipendieutdelningarna framför illustratörerna. Linda Bondestam som just nu åtnjuter ett sällsynt långt stipendium på tre år klagar inte, men bävar inför framtiden.
Missa inte tanten
Framtiden ja. Den som lever och blir gammal blir kanske dement en dag. Den tematiken är inte främmande för den finlandssvenska animationsvärlden, inte heller i bilderböckerna.
- Här finns ofta många gubbar och gummor representerade. Äldre personer helt enkelt. Jag ser inget fel i det, men det är ett fenomen som ibland har kritiserats, säger Maria Lassén-Seger.
Den som besöker BY-utställningen skall för allt i världen inte missa en underbar "Love story" i huset Lost Property office. Den fem minuter långa animationsfilmen av Åsa Lucander som själv är stationerad i London, bygger på en dement tants upptäcktsresa i en hittegods affär där hon är på jakt efter sina borttappade grejer. Där hittar hon mer än hon kunnat drömma om.
Filmen och dess inramning på BY-utställningen är en känslosam och berörande upplevelse, inte minst för den vuxne. Det gäller att titta noggrant på alla detaljer, inte missa det lilla titthållet på väggen. Inte missa något av de nio husen.
Internationellt kan man se en boom för bilderböcker på 2000-talet. I Svenskfinland går startskottet en dag i april 2002 när Linda Bondestam på grund av ett missförstånd oanmäld kliver in på Sara Ehnholm Hielms arbetsrum på Söderströms förlag.
– Det var mycket nervöst att gå till ett förlag, men jag dök upp som en virvelvind, portfolion var lika stor som jag. Sara blev antagligen så överrumplad att hon genast gav ett manuskript till mig, säger Bondestam.
Manuskriptet var Linnéa och änglarna av Mikaela Sundström. Sen dess har det blivit ett tjugotal böcker för Bondestams del.
– Med Stella Parland jobbade vi traditionellt med Katastrofer och strofer om slummer och stoj så att jag fick färdiga dikter som jag illustrerade. Till vår stora överraskning och glädje blev den nominerad till Finlandia Junior och fick ett SLS-pris.
För prispengarna åkte de till Kuba för att jobba med texter och bilder samtidigt. Resultatet blev Delirium – Romanen om en hund.
– Med pekboken Gnatto Pakpak var det lite annorlunda. Jag drömde om att göra en bok som var tillgänglig för alla oberoende av språk eftersom det är så svårt att få böcker översatta och marknaden här är så liten. Jag ritade först en massa kryp och bad sedan Stella hitta på latinska namn och nonsensljud.
Arvet från Tove Jansson
Den finlandssvenska boomen sker visserligen i liten skala, med max 15 titlar per år. Men de rätt vilt sinnade barnböckerna som gavs ut gjorde att allt fler verkligt duktiga illustratörer ville arbeta med bilder för barn.
Utställningens bildkonstnär Malin Ahlsved känner sig också lockad.
– Nu när jag ser alla fina böcker tycker jag det ser så inspirerande ut. Det är en lekfull värld. Kanske skulle jag inte tänka att jag gör bilder för barn, utan för barnet i människan.
Här kan man kanske höra ekot från Mumindalen. Att Tove Jansson har haft stor betydelse för finlandssvenska illustratörer är uppenbart. Till exempel finns det ovanligt många vuxna i barnböckerna.
Lämnade Toves död 2001 ett tomrum, ett behov av nya barnböcker?
– Kanske fanns det ett tomrum, men det handlade också om att böcker blev billigare att trycka. Och i våra små kretsar kan det också handla om en personlig slump, som att Linda Bondestam dök upp just då, säger barnboksförläggaren Sara Ehnholm Hielm.
Liten marknad – stor frihet
Av de nio på utställningen är åtta kvinnor.
Hur kommer det sig att så få män gör bilder för barn?
– Det finns inga pengar i branschen, svarar Kasper Strömman, grafisk formgivare och bloggare.
De flesta drivs av en lust att berätta och att få leka. Att marknaden är så liten har ändå en positiv effekt: det befriar den finlandssvenska bilderboken från det kommersiella tänket. Det är högt i tak – man behöver inte anpassa sig till trender eller vara rädd för att stöta sig med publiken.
– Många på utställningen har ett rätt skruvat förhållande till det de skriver om. Man dras till överdriften, karikatyren och skrattspegeln. Det finns mycket svärta och inga gulliga slätstrukna bilder. Realistiska vardagsskildringar saknas nästan helt på finlandssvenskt håll, säger Maria Lassén-Seger som är redaktör för utställningskatalogen.
Lugna spel för små barn
Utan pengar går det däremot inte att göra animationer. Budgeten för Veronica Lassenius animationsserier ligger kring en miljon euro, eftersom ett trettiotal personer är involverade och ett projekt tar tre år att slutföra.
Lassenius jobbade med sitt produktionsbolag Stor Fisk i Barcelona tills familjen flyttade hem till Finland för två år sedan och grundade Pikku Kala. Tv-serien Saari har visas i sexton länder.
– Nu utvecklar vi spel av Saari, på utställningen testar vi hur det fungerar.
Ett spel är ett rymdäventyr. Då man drar fingret över pekplattan glittrar ett sjärnmoln fram och raketen plockas ihop av barnet. När man trycker på den röda knappen bär det i väg.
– Vi vill inte att spelen ska åstadkomma frustration, spelen ska vara lugna, musikaliska äventyr, säger Lassenius.
Projektet By uppstod ur ett behov. Agneta Rahikainen ville ha en broschyr att visa upp på olika mässor. ”Tänk större”, sa Berndt Arell när barnboksmakarna dök upp på Svenska kulturfonden.
Och stort blev det. Gnatto Pakpak sträcker sina tentakler mellan väggarna, en eldstad glöder i Lena Frölander-Ulfs Mörkerboksrum och i Åsa Lucanders gammaldags möblerade hittegodskontor finns animationer i en guldfiskskål och bakom ett titthål. By är en fyndigt installerad och omväxlande utställning, som definitivt är av intresse även för vuxna.
Katalogen är dessutom mycket läcker.
Utställning i Ekenäs 10.5-3.8
• By innehåller verk av bildkonstnären Malin Ahlsved, animatörerna Veronica Lassenius och Åsa Lucander samt illustratörerna Linda Bondestam, Lena Frölander-Ulf, Maija Hurme, Anna Härmälä, Christel Rönns och Kasper Strömman.
• Utställningen visas på Elverket i Ekenäs 10.5–3.8. Därefter åker den på turné i Tyskland och Norden. Första anhalten är bokmässan i Frankfurt i höst.
• Kurator för utställningen är Bo Haglund. Han har utvecklat idén med hus, som samtidigt fungerar som transportlådor. ”Det är en mobil utställning. Allt ska kunna svischas in på de mest konstiga ställen.”
• På Elverket ordnas dagsläger för barn, dramaguidningar och i dag är det byafest klockan 12–16.
• En utställningskatalog presenterar illustratörerna och innehåller fem essäer. Maria Lassén-Seger är redaktör för boken som tryckts i en svensk-finsk version och en tysk-engelsk.
• Enligt producenten Johanna Stenback på Jokowski är målet att hitta en ny marknad för finländska illustratörer.
Guggenheimstiftelsen utlyser en arkitekttävling för det planerade museet trots att finansieringsfrågan fortfarande tycks hänga i luften. Om två veckor blir det lansering för tävlingen i Helsingfors.
Guggenheimprojektet – och framför allt processen kring museet – har fått mycket mothugg. På finlandssvenskt håll har man framför allt frågat sig huruvida Kulturfonden kan erbjuda en halv miljon euro till ett museum som helt och hållet saknar svenskspråkig verksamhet.
Den finlandssvenska fonden ses gärna som en allmän finlandssvensk myndighet. Fredrik Sonck påpekade i en ledare i Ny Tid tidigare våras att man i Svenskfinland förhåller sig till Kulturfonden ungefär som till ett eget kulturministerium. Deras pengar är våra pengar.
Det är ändå klart att en halv miljon inte stjälper Kulturfonden. Pengarna har synbarligen inte heller en avgörande effekt på utdelningen. På vårens utdelningsfest förra veckan påpekade fondens ordförande Björn Teir att de disponibla medlen ökat stadigt de senaste tio åren. I år, 2014, har Kulturfonden tilldelats 34 miljoner i avkastning från Svenska litteratursällskapet. Detta kan jämföras med 8 miljoner år 2000, och förklaras inte med den allmänna konjunkturen. Mellan raderna kunde man ana ett lyxproblem: Kulturfonden måste i fortsättningen dela ut stipendier och stöd förnuftigt, så att man inte devalverar utdelningssumman genom att stödja svaga projekt, eller gör institutioner direkt beroende av fonden. Samtidigt är det naturligtvis ett faktum att Kulturfondens utdelning är avgörande för det finlandssvenska kulturlivet. Detta ska inte ses som ett fattigdomsbevis: en generös kulturpolitik är ofta förutsättningen för en lyskraftig kultur. I dag är det många betydande finländska konstnärskap som kunnat växa fram tack vare Kulturfondens stöd. En finlandssvensk kultur som helt och hållet var tvungen att leva på marknadens villkor skulle snart gå under.
Det kan tyckas att Guggenheimbeslutet befinner sig långt från finlandssvenska kärnfrågor som kultur och utbildning. Och visst kan Kulturfondens stöd till en amerikansk stiftelse se ut som ett fåfängt försök att köpa in sig i en exklusiv klubb. Men man kan också fråga sig vad ett internationellt konstmuseum kan ge Helsingfors och finländare på lång sikt. Tanken om att finlandssvenska skolelever får direkt tillgång till internationellt betydande konstsamlingar och stora temautställningar är lockande. Ur sådana impulser kan ett livslångt intresse för kultur födas.
Det har sagts att Guggenheimstiftelsen vill etablera sig i Helsingfors för att staden ligger nära Ryssland – här finns ett starkt ryskt publikunderlag men också en närhet till ryska konstsamlingar som Guggenheimmuseerna kunde vara intresserade av att visa.
Med tanke på den ökande politiska friktionen i öst vore ett kulturellt samarbete med Ryssland en positiv motvikt. I debatten om Guggenheim har vi sett en hel del protektionism och anti-amerikansk knutpatriotism, av samma sort som just nu syns i rysk kulturpolitik. Vad Helsingfors behöver är inte nationalistisk retorik, utan en öppen internationell utblick. Ett Guggenheimmuseum skulle definitivt vara ett steg i den riktningen.
I slutet av 1891 återvände Edvard Munch från en två år lång stipendieresa till Paris. Han hade börjat intressera sig för symbolismen men mötte ingen genklang bland sina vänner, blev deprimerad, drack för mycket alkohol och började hallucinera.
En upplevelse under en promenad i Ekeberg utanför Kristiania (nuvarande Oslo) kom att bli avgörande:
”Över den gråblå fjorden hängde moln, röda som blod och tungor av eld. Mina vänner drog sig längre bort och ensam, darrande av ångest, förnam jag naturens stora skrik.”
Ur detta utvecklades Edvard Munchs mest kända verk, Skriket, ett verk som i dag är lika känt som Mona Lisa.
Skriket finns i flera olika versioner och en litografi från 1895 finns med på den utställning med verk av Edvard Munch som lördagen den 6 september öppnar på Didrichsens konstmuseum i Helsingfors. Utställningens bas är oljemålningar som ingår i Munchmuseets Stenersensamling.
Bland de ovärderliga skatterna i Stenersensamlingen finns den målning som gett utställningen dess namn – Livets dans.
Målningen kom till när Munch försökte repa sig efter den explosiva romansen med Tulla Larsen. Romansen stupade på att Munch trodde att ett sexualliv med Tulla skulle ta kål på hans konstnärliga skaparkraft. Han flydde till kliniken Kornhaug i Gudbrandsdalen och målade där Livets dans 1900.
Målningen föreställer en sommarnattsdans vid havet och återger kvinnans tre livsskeden. Färgerna symboliserar olika skeden av livet – vitt står för oskuld, svart för sorg och rött för sinnlighet.
En ikon
Konsthistorikern Leena Ahtola-Moorhouse beskriver Edvard Munch som en ikon inom måleriet. Enligt henne beror kultstatusen på att Munch dels reagerade snabbt på olika konstinriktningar, bland annat symbolismen, dels på den enorma arbetstakten.
– Om en konstnär är produktiv kan man arrangera många, fina utställningar, konstaterar Ahtola-Moorhouse.
Vad gäller symbolismen lyfter Ahtola-Moorhouse fram arbetet Vampyren som Munch först döpte till Kärlek och smärta. Motivet är en blandning av lust och äckel, något Munch själv hade upplevt under ett besök hos en prostituerad i Berlin.
Leena Ahtola-Moorhouse definierar motivet som Munchs beskrivning av den konfliktfyllda relationen mellan mannen och kvinnan.
Vampyren var ett av de verk som den norska konstpubliken inte alls förstod sig på.
Författaren Björnstjerne Björnson förkunnade att Munch var ”tokig” och ”degenererad” och Munch flydde till Tyskland där hans karriär tog fart, delvis via en utställning som betecknades som skandalös vilket förstås fick konstpubliken på benen.
Människan Munch
Den blivande konstsamlaren Rolf E. Stenersen var bara drygt 20 år när han 1920 för första gången knackade på hos Edvard Munch. Vid det laget var Munch redan berömd och att Stenersen skulle bli insläppt var ingalunda självklart.
Men det blev han, och så småningom också Munchs förtrogna.
Dessutom blev börsmäklaren Stenersen konstsamlare vilket inte heller var givet. Men han hade upptäckt att karriären som börsmäklare inte gav honom någon glädje eftersom han ”utnyttjade fel i samhällsmaskineriet”.
Att köpa konst var däremot en väg ut ur de själsliga och existentiella konflikterna. ”Man blev inte konstnär men kunde bli konstälskare och konstkännare”, som Stenersen senare uttryckte det.
Åldersskillnaden mellan Edvard Munch och Rolf Stenersen var fyrtio år och det dröjde innan de två blev närmare bekanta. Stenersen lärde sig hur han skulle göra sig nyttig för Munch och hur han skulle bete sig för att inte trötta ut honom.
Och Munch upptäckte att Stenersen kunde utnyttjas i vardagen – för att anställa hemhjälp, betala räkningar, hålla reda på att målningar inte såldes till underpris och komma ilande med nycklarna när Munch var utelåst.
”Vissa blir inbjudna till Kungen. Han bjöds in till Norges störste målare”, konstaterade Stenersen stolt.
Anekdoterna om umgänget med Edvard Munch ingår i biografin Edvard Munch – Nærbilde av ett genie som Stenersen skrev och som utkom på svenska 1944.
Över femtio verk av Edvard Munch ingår i utställningen på Didrichsens konstmuseum. Dessutom finns här två bronsskulpturer som föreställer Munch och Stenersen samt Akseli Gallen-Kallelas porträtt av Munch.
”Munch gör inte konst för konstens skull, vilket hade varit en barnlek för honom, utan för den hemska, pinande plågans skull. Det är trist att han har drabbats av storhetsvansinne”, noterade Gallen-Kallela om sin målarkollega.
Det är bra att tankesmedjan Magma äntligen ägnar en rapport åt frågan om vad en "hållbar kulturpolitik på svenska i Finland" kunde vara. Trots att den lilla skrift som gavs ut i torsdags närmast är en språngbräda för fortsatt diskussion och fördjupad forskning, lyckas författaren Maria Hirvi-Ijäs tangera ett par viktiga frågor.
En sådan är konstaterandet att språkpolitik inte kan skiljas från kulturpolitik, vilket antyder att språkbaserad konst och kultur borde ha en speciell angelägenhet för minoriteten. Logiken är tydlig, men bäddar tyvärr för en diskussion där, exemplevis, litteratur ställs mot bildkonst på ett lite olyckligt sätt.
I rapporten går Hirvi-Ijäs också igenom den finländska kulturförvaltningen samt analyserar den svenska kulturens styrkor, svagheter, hot och möjligheter. Till hoten räknas en stagnerad kulturpolitik och till möjligheterna hör en aktiv kultur- och kvalitetsdebatt.
Inför 2015 uppmanar Magma nu folktinget att vrida upp sitt kulturpolitiska engagemang. Kanslichef Markus Österlund sade i torsdags att han betraktar uppgiften som lite väl omfattande, men visst vore folktinget ett bra forum för fortsatt diskussion. Dess demokratiska förankring skulle ge den en legitimitet som inte riktigt kan uppstå inom någon annan enskild organisation.
Inte med bästa vilja i världen kan man hävda att juryn i arkitekttävlingen för ett Guggenheimmuseum i Helsingfors gjorde det lätt för sig. Eller lätt för folk att ta till sig förslagen. För Guggenheimstiftelsen hade det varit viktigt att bana väg för en viss förståelse för de förestående besluten om att lägga ut tiotals miljoner på ett amerikanskt museum. Det allmänna intrycket av flera svårtillgängliga förslag i finalen kan fungera som den avgörande faktorn och ett bakslag för Guggenheimstiftelsen. Jag menar, lite publikfrieri hade knappast skadat.
Juryns ordförande Mark Wigley, som är professor i New York, sammanfattade sin och de tio andra jurymedlemmarnas budskap så här: ”Vi är inte tillfreds med någon av finalisterna. Nu är det er sak att göra oss tillfreds, och visa vad förslaget går för. Vi förutsätter bearbetning och utveckling för som sådant duger inget.” Egentligen ett ganska svindlande resonemang, att det bland 1 715 förslag inte fanns ett enda med sådan potential att det hade varit möjligt att genomföra. Det blottar klyftan mellan den internationella arkitektkårens tolkning av ett Guggenheimmuseum och juryns.
Nu ska de sex som gått till final alltså revidera sitt förslag, bearbeta sin syn på museet och lägga fram nya visioner och nya koncept för både innehåll och arkitektur. Ska man vara sarkastisk har det förslag som mest påminner om ett pappkollage med bilder på gubbar i kostym och Domkyrkan på lur den bästa förutsättningen för uppdraget. Alla möjligheter är nämligen öppna för förslaget eftersom – det här borde jag förstås inte erkänna – skissen över museet känns obegriplig. Ja, utom att det i texten står att museet ska bestå av 31 rum som håller olika temperatur! Hm, där har vi ett nytt koncept för all del.
Inget av förslagen representerar renodlad wow-arkitektur, och det är inte otänkbart att juryn började med att gallra bort de vildaste idéerna. Kanske man gjorde det i tron att projektet skulle ha bättre möjligheter att avancera om arkitekturen inte retade upp någon.
Södra hamnen är hamn och tomten för museet har passagerarterminaler som granne. Ändå finns en klar konsensus om att platsen är något av ett nationallandskap och i ett sådant tillåts ingenting som sticker ut. Arkitektduon Herzog & de Meuron, som verkligen anses stå i världsklass, fick till sin häpnad se att deras förslag till hotell på Skatuddskajen ratades för sin arkitektur.
Samtidigt är det ett faktum att mängder av människor reser till Bilbao i Spanien uttryckligen för att uppleva arkitekturen i Frank Gehrys osannolikt spektakulära museum. Alltså människor som vill betrakta byggnaden och inte bryr sig om att betala inträde för att se konsten. Det medger också Guggenheimstiftelsens chef Richard Armstrong samtidigt som han slingrar sig över min fråga om han är besviken på juryns val för Helsingfors. Armstrong säger att han inte tar ställning och respekterar juryns beslut.
– Jag måste också erkänna att arkitekturen på Guggenheim i New York fungerar som en magnet. Folk kommer för att uppleva rummet, och det är intressant för huset har stått på Femte avenyn sedan 1939.
Trumfkortet för Guggenheim i New York är att fasaden på byggnaden av Frank Lloyd Wright ger en antydan om vad som väntar innanför ytterväggarna, och det betyder att folk betalar för att komma in. Men vilket av de sex som nått finalplats i Helsingfors har den egenskapen – att vara så fascinerande och spännande att turisterna strömmar till – att helsingforsarna tar byggnaden till sitt hjärta? Det småkusliga huset med gardiner i glas, den långa träkonstruktionen som påminner om ett tvättbräde eller de resliga fristående träbumlingarna med pärtor som yta? Juryn har inte gjort det lätt för sig! Och fortfarande kvarstår faktum: Guggenheim i Helsingfors saknar politisk förankring och finansiering.
Glada skratt hörs i Ateneums pampiga trappa. Ett sällskap är på väg uppåt och försvinner in i Ateneumsalen varifrån snart hörs musik och ännu mer rungande skratt.
Ateneum, liksom så många andra museer, är i dag mer än en plats där man begrundar vacker konst. Museernas nuvarande och framtida expansiva roll behandlas även i en bok den nytillträdda Ateneumchefen varit huvudredaktör för (Encouraging Collections Mobility: A Way Forward for Museums in Europe, 2010).
– I slutet av 1900-talet tänkte man sig att museerna skulle utvecklas till nöjespalats eller tempel. Jag tror att man måste inse att förändringar kommer men att vissa saker inte förändras och då tänker jag på mötet mellan konstverket och publiken, säger Susanna Pettersson.
– Det bästa i världen är att se när någon blir berörd av ett konstverk.
Susanna Pettersson tillträdde som direktör för Ateneum i oktober. Utställningsprogrammet 2015 är därmed uppgjort av hennes företrädare, Maija Tanninen-Mattila som nu leder Helsingfors stads konstmuseum.
Den pågående utställningen Sibelius och konstens värld fortsätter till slutet av mars och därefter satsar Ateneum på Ismo Höllttös fotografier. Året avslutas med en annan stor fotoutställning, denna gång med foton tagna av mästaren Henri Cartier-Bresson.
Konkurrerar Ateneum med Helsingfors stads konstmuseum?
– Nej, vi kompletterar varandra. Ju fler stora levande museer i en stad desto bättre blir resultatet. Tillsammans kan vi göra så mycket mer och därför vore Guggenheimmuseet bra för hela fältet.
– Ett Guggenheimmuseum sparrar oss. Frågor som Vem vinner på det?, Vem gör vad? och Hur arbetar vi? är viktiga.
Beroende av donatorer
Skulptören Auguste Rodin (1840-1917) är alltså huvudperson i en kommande utställning på Ateneum. Utställningen genomförs i samarbete med Nationalmuseum i Stockholm.
Rodin var under sin samtid oerhört populär bland privata konstsamlare och vi kommer in på Susanna Petterssons specialområde som hon har forskat i och disputerat på – Finska Konstföreningen och konstsamlarnas betydelse för museerna .
– Ateneum är beroende av sina donatorer och utan dem skulle museet inte utvecklas, säger Pettersson.
I Finland kom både konstutbildningen och konstsamlandet igång efter att Finska Konstföreningen grundats 1846. Före det fanns ingen konstmarknad att tala om.
Susanna Pettersson lyfter fram fyra samlare – Otto Wilhelm von Klinkowström (1778-1850), Fredrik Cygnaeus (1807-1881), Herman Antell (1847-1893) samt paret Fanny och Paul Sinebrychoff (1859-1917). Viktigast, med tanke på Ateneum, är Antell. Han var Finlands första professionella konstsamlare och donerade sin förmögenhet och sin samling till storfurstendömet som deponerade den hos Finska Konstföreningen som i sin tur placerade den på Ateneum.
– von Klinkowström ville kommunicera via konst och köpte in verk från Centraleuropa men han var ingen ambitiös samlare. Fredrik Cygnaeus representerade det fosterländska bildningsidealet och ville äga minst ett verk per konstnär, säger Pettersson.
– Också Fanny och Paul Sinebrychoff visste vad de ville. De var barnlösa och hade konstsamlandet som ett gemensamt projekt. Deras samling började med finländsk konst och sedan byggde de på med svenska och europeiska målningar.
Fanny och Paul Sinebrychoffs konstsamling lade grunden till Konstmuseet Sinebrychoff. Fredrik Cygnaeus samling resulterade i numera stängda Cygnaei galleri. Var verken i galleriet ska landa diskuteras som bäst.
En önskedonation i form av ett praktverk till Ateneum vill Susanna Pettersson inte utnämna.
– Vi har kontakt med rätt många privata samlare på fältet och de lånar oss gärna verk till utställningar. Vad mer kan man begära?
Två anmärkningsvärda donationer under senare år tål att lyftas fram. Rolando och Siv Pierraccini donerade en samling italiensk grafik från 1900-talet som så småningom blir utställda. Och läkarparet Nanny och Yrjö Kaunisto donerade 35 Schjerfbeckmålningar till Ateneum för tio år sedan.
Susanna Pettersson inledde utmaningen på Ateneum med att samla personalen till ett veckolångt seminarium med fokus på att tänka stort och ambitiöst. Målet är att förverkliga sloganen Ateneum – the coolest National Gallery in northern Europe.
Finns det något som oroar dig?
– Det vore lätt att säga att jag är rädd för att resurserna ska sina men jag är inte ängsligast för det. Jag oroar mig för att energin och idéerna ska ta slut. Men det kommer inte att hända på länge än!
Till det yttre märker man knappt någon skillnad när Glaspalatset öppnar åter efter ombyggnaden. Ja, utom att slitage och skavanker, fuktfläckar i murbruket och materialtrötthet lite överallt blir åtgärdade samtidigt. Nytt element i fasaden blir i alla fall skylten som förkunnar att Mannerheimvägen 22-24 också är adress för Amos Andersons konstmuseum.
Planeringen av tillbyggnaden, som gör Glaspalatset nästan dubbelt så stort, fortsätter på detaljnivå. Glaspalatset är i dag 6 700 kvadratmeter och tillbyggnaden för museet går på 6 300 kvadratmeter. I höst räknar man med att inleda arbetena, och siktet är att öppna 2018.
– Men om allt går som i Strömsö kan vi kanske öppna redan 2017. säger museichefen Kai Kartio.
För de nuvarande butikerna och restaurangerna i nivå med gatan innebär renoveringen och tillbyggnaden ett avbrott i verksamheten, men alla har möjlighet att återvända. En annan sak är hur mycket hyresvärden, Helsingfors stad, höjer hyran.
Där fasaden behåller utseendet är även renoveringen inne varsam, och inga radikala ingrepp är att vänta. Bio Rex ska se ut som bio Rex, med undantag för att några bänkrader försvinner och man bygger en ny scen.
– Samarbetet med stadsmuseet är gott, och vi har ingen anledning att tumma på de värden som det kulturmärkta Glaspalatset besitter. Men under torget sker stora förändringar.
Det är i berget under torget mellan Glaspalatset och den så kallade gamla busstationen som man spränger och bygger plats åt både utställningsrum och lokaler för teknik. Musets kontor tar över den övre våningen av den södra flygeln längs Simonsgatan. I anslutning till entrén vid biografen öppnar en museibutik.
– Hallen blir ett enda stort rum på 2 000 kvadratmeter. Idén är att skapa ett flexibelt och mångsidigt rum som ger plats för nutidskonst. Hur konsten ser ut i framtiden vet vi inte, säger Kartio.
I taket på utställningshallen öppnar sig fönster som samtidigt bildar ett nytt spännande element på det tomma torget väster om Glaspalatset.
Investeringen går på 50 miljoner euro. Där museet på Georgsgatan har mellan 40 000 och 70 000 besökare per år räknar man med att de nya lokalerna på Mannerheimvägen ska locka minst 100 000 besökare. Kartio berättar att man ännu inte har funderat på framtiden i huset på Georgsgatan.
– Amos Andersons hemmuseum och kapellet står givetvis kvar. Och våningen i gatuplan ansluter sig naturligt till köpcentret Forum. Men vad som händer med de örviga våningarna är oklart.
Ursprungligen var byggnaden bostadshus.
Lite i skuggan av Jean Sibelius uppmärksammade jubileumsår firar också andra finländska stormän 150-årsdag, bland andra konstnärerna Pekka Halonen och Akseli Gallen-Kallela.
Fennomani, kvinnodominanta familjer och en rebellisk ådra förenas i den mycket karriärmedvetna Gallen-Kallelas historia, som Tarvaspää-museets utställningsdirektör Anne Pelin berättar för Annika Hällsten i dagens Studio HBL.
Karaktären Ferd’nand, en klumpig, mustachprydd Medelsvensson med hatt och rutiga byxor, skapades 1937 av dansken Henning Dahl Mikkelsen, mer känd under signaturen Mik.
I Hufvudstadsbladet har serien publicerats sedan slutet av 1930-talet och blev småningom även en stor framgång globalt, framför allt på grund av att Ferd’nand sällan behöver några pratbubblor.
HBL:s serieexpert Dan Kronqvist beskriver Ferd’nand som den där lustiga gubben som alltid är med på släktträffen.
– Ingen förstår vem han är släkt med eller vad han muttrar om, men den dag han inte längre finns där kommer man att sakna honom.
Serietecknare Karstein Volle tycker däremot att Ferd’nand är ett exempel på hur tidningshusen forsätter att köpa in billiga serier, för att hålla budgeten nere och inte byta ut favoriter.
– Kom med något nytt, säger han.
Faktum är att Ferd’nand är dyrare än de andra serierna i HBL och finns kvar främst av tradition. På 1980-talet användes Ferd’nand som reklam för HBL, då syddes det upp dockor och hattar. Ferd’nand uppmanade till och med folk att prenumerera på tidningen.
Varför tror ni att serien har blivit en så populär fast punkt just i HBL?
– HBL var en av de första tidningarna som införde serien. Sedan dess har Ferd’nand blivit en del av tidningens identitet, säger Kronqvist.
Många tycker att Ferd’nand är en förlegad, sexistisk serie. Håller ni med?
– Den visar könsroller som de var för ett halvt århundrade sedan. Ferd’nand är ett museiobjekt. Inte trycker man upp sextio år gamla sportnyheter heller. Seriefloran är vital och enorm, det finns många serier som återspeglar vår tid bättre, menar Volle.
Kronqvist håller inte med.
– Man bör vara lite försiktig med att döma ut gamla serier som Ferd’nand. Börjar man peka ut sexism hänger andra popkulturfenom som till exempel rap ganska löst.
På Bowery i New York, på gränsen mellan Chinatown och Soho, ligger ett av Leevi Haapalas favoritmuseer – The New Museum. Museet, som öppnade 2007, ser som sin mission att presentera unga konstnärer som representerar hela världen och som står på gränsen till genombrottet.
Som bäst pågår Triennalen 2015 med utställningen Surround Audience i The New Museum. Triennalens mål är att undersöka framtidens kultur via samtidskonst och detta är även målsättningen för Surround Audience.
Leevi Haapala har nyligen sett Surround Audience och är entusiastisk.
– Här har vi en generation unga konstnärer som på olika sätt försöker gestalta vår samtid. Visst är det utmanande!
Raskt drar Haapala en parallell till den kurs han nu, i egenskap av professor vid Konstuniversitetet, leder. Kursen heter Vaikuttava kuva (Bilden som gör intryck).
Kursdeltagarna försöker gestalta hur digitaliseringen påverkar konsten och identiteten. Vilken bild av oss själva förmedlar vi via de sociala medierna?
– Det handlar även om vår inställning till samhällelig övervakning – varför underkastar vi oss att bli övervakade av statliga myndigheter och av företag och hur förmedlar vi det i konsten? förklarar Haapala.
– Konstnärer kan till exempel manipulera sin roll och utge sig för att vara en institution, en kritiker eller en gallerist.
Femte Kiasmachefen
I början av juni återvänder Leevi Haapala till Kiasma – ett museum han är väl förtrogen med. När Kiasma byggdes arbetade han som forskare vid Centralarkivet för bildkonst och besökte regelbundet byggplatsen. Senare arbetade han i huset.
Kiasma invigdes 1998 och Leevi Haapala blir den femte chefen för samtidsmuseet, vars popularitet har hållit i sig.
Hur tycker Leevi Haapala att museet har klarat av utställningsverksamheten under de gångna 17 åren?
– Tyngdpunkterna på innehållet har varierat rätt mycket, säger Haapala och påminner om att museichefens arbete är långsiktigt.
När Haapala tillträder får han förverkliga de beslut den nuvarande chefen Pirkko Siitari har fattat. Hans egna visioner syns först i slutet av 2016.
– Kiasma har uppfyllt många förväntningar men nu skulle det gälla att se framåt. Största delen av besökarna är yngre än 30 och det känns fräscht att satsa på nästa generation.
Kiasma återinvigdes för ett par veckor sedan med en stor retrospektiv av fotografen Robert Mapplethorpe. Vad anser Haapala om den utställningen?
– Jag tycker att det är ett bekant ämne med ikoniska fotografier som nu presenteras för också en ung generation.
– Någon anser kanske att utställningen är radikal. Jag skulle säga att den är riktad till en lite äldre, välutbildad publik. Det är också en utställning som är mycket stor och väl presenterad. Hängningen har lyckats.
Efter internet
Själv vill Leevi Haapala fokusera på den nya generationen, den som vuxit upp efter den digitala revolutionen och som verkar i en tid Haapala kallar för postinternet.
Haapala vill se utställningar som presenterar nya uttrycksformer för samtidskonsten och som visar om det är möjligt för den globala samtidskonsten att hitta ett gemensamt språk.
Och vad gäller Kiasmateatern drömmer han om att kombinera bildkonst med performance.
– Dagens konstnärer kan inte längre presentera enbart rörliga bilder. Utgångspunkten måste vara hela den visuella kulturen, säger Haapala och lyfter fram konstnären Melanie Gilligan.
– Jag såg ett verk av henne på tre olika museer i Holland nyligen. Verket var detsamma men editerat på tre olika sätt.
– Det var ett scifi-aktigt verk som tog fasta på tanken att man skulle kunna se andras drömmar och alltså ett verk som var både utopiskt och dystopiskt.
Strid om posten
Valet av Leevi Haapala till chef för Kiasma ansågs inte kontroversiellt, inte förrän professor Silja Rantanen som var styrelsemedlem i stiftelsen för Nationalgalleriet, avgick i protest mot utnämningen. Rantanen ansåg att de kvinnliga kandidaterna förbigicks vid utnämningen.
Enligt Rantanen fanns det åtminstone två kandidater med större ledarerfarenhet än Leevi Haapala har. Kandidaternas namn har inte offentliggjorts.
Leevi Haapala säger att han är överrumplad av alla de gratulationer han överösts av med anledning av det nya jobbet. Silja Rantanens utspel vill han inte kommentera.
Museifält i förändring
Museifältet i Helsingfors står inför stora omställningar, oberoende av om vi får ett Guggenheimmuseum eller ej. Konstsamfundet bygger ett nytt Amos Anderson-museum och Konstmuseet Tennispalatset utvidgar sina lokaler.
– För konstpubliken är det fint med ett stort utbud men museerna måste profilera sig och hitta sina specifika roller.
– För Kiasma gäller det att bygga ett program som erbjuder något publiken inte förväntar sig. Det är inskrivet i hela konceptet.
